ICA-skandalen hade kunnat förhindras

Vi blev precis så förvånade över märkningsfusket inom Ica som vi gav uttryck för i intervjuer i flera mediainslag. Som så många andra har vi en bild av Ica som en koncern där den enorma framgången och den positiva imagen skapats av skickliga handlare och en effektiv och kompetent central ledning. Inte hade vi trott att ett så stort, resursstarkt och välkänt företag hade sådana brister i internkontrollen och utbildningsnivån hos medarbetarna. I många butiker verkar man inte ha känt till märkningsreglerna eller också har man tolkat dem på sitt eget sätt. Vi är naturligtvis medvetna om att de enskilda Ica-handlarna är egna företagare med eget ansvar för verksamheten, men de ingår likväl i Ica-systemet med ansvar för gemensamma varumärken och samarbete på många andra sätt. Man kunde förvänta sig att en koncern med 82 miljarder i omsättning och enorma resurser på grund av mycket god lönsamhet skulle ha prioriterat internutbildning och egenkontroll i större utsträckning. Nu förefaller det dock som Ica-ledningen har tagit tag i problemet på det sätt som vi förväntat oss. En stor utbildningssatsning är på gång och internkontrollen förbättras genom att en tredjepart genomför oanmälda inspektioner i butikerna. Att fusket och slarvet med märkningsrutinerna ändå fick en sådan omfattning innan det avslöjades beror inte bara på bristande internutbildning och internkontroll inom Ica-systemet. Det hänger naturligtvis även samman med att samhällets kontroll i butiksledet är minst sagt bristfällig. Kontrollen där ska utföras av den kommun där livsmedelsbutiken är belägen. Emellertid varierar såväl intresse som resurser för denna kontroll högst avsevärt från kommun till kommun. Andra kontrollobjekt prioriteras ofta framför livsmedelsbutikerna. Enligt Livsmedelsverket var antalet besök från kommunerna i detaljhandeln i snitt 0,6 under 2005. 0,6 besök i snitt innebär att flertalet butiker inte ens får ett besök årligen. En stor del av kommunernas inspektioner är dessutom föranmälda och kompetensen hos många kontrollanter lämnar enligt uppgift en hel del övrigt att önska Denna beklämmande statistik ska ses i jämförelse med Livsmedelsverkets och ett par storstadskommuners effektiva och täta kontroller av köttleverantörerna till handeln, exempelvis styckningsföretagen. Där torde snittet ligga på ett besök (alltid oanmält) i veckan. Skillnaden i kvalitet och frekvens i kontrollen står i bjärt kontrast till ett modernt synsätt när det gäller bedömningen av risker i livsmedelshanteringen. Samhällets kontroller måste prioriteras där risken är störst att man tummar på livsmedelssäkerhet och redlighet. En jämnare fördelning av samhällets kontrollinsatser skulle enligt vår uppfattning ha inneburit att missförhållandena inom Ica hade upptäckts och åtgärdats tidigare. Till sist kan vi inte låta bli att notera att det är något av ödets ironi att Ica utsätter sina egna kött- och charkleverantörer, åtminstone de mindre, för en extra kontroll utöver samhällets. Kontrollen av att leverantörerna lever upp till lagstiftningen och Icas kravspecifikationer utförs på plats på leverantörernas anläggningar. Om detta är ett utslag av den stores maktarrogans att man dessutom debiterar leverantören för kontrollkostnaden låter vi vara osagt. /Åke Rutegård