Småskaliga slakterier tar marknadsandelar

Vi ser en tydlig retrotrend mot alltfler småskaliga slakterier. 2005 var antalet cirka 30, nu har de ökat till cirka 50. Utvecklingen är i grunden intressant, men medför även vissa risker.

De småskaliga slakterierna ökar i antal och tar marknadsandelar från de större. Vi ser nu en ”retrotrend” som avlöser en lång period av konsolidering av slakterinäringen i Sverige till allt färre och större slakterier. När trendbrottet inleddes för 5–6 år sedan hade antalet större slakterier minskat till 20 från att 1980 varit 47 och 1990 43 stycken. 2005 var antalet småskaliga slakterier cirka 30 och de representerade 0,3 % av grisslakten, 2,1 % av nötslakten samt 10 % av får/lammslakten. Nu har antalet småskaliga slakterier ökat till ca 50 och representerade vid årsskiftet 1,7 % av grisslakten, 7,3 % av nötslakten samt 24,8 % av får/lammslakten. Regeringens beslut för 4–5 år sedan att subventionera de småskaliga slakteriernas veterinärkostnader har haft stor betydelse och accelererat utvecklingen mot allt fler aktörer på marknaden. Minskningen av de större slakterierna har tagit (tillfällig?) paus och är nu 19. Men inom den gruppen är spridningen stor i slaktvolym. De sex största grisslakterierna svarar för 85 % av slakten (de två största 47 %) och de fem största nötslakterierna svarar för 69 % av slakten (de två största 39 %). Ytterligare konsolidering av de större slakterierna är naturligtvis inte orimlig med hänsyn till pågående minskning av djuruppfödningen, men bromsas av den nationella regeln i Sverige att slaktdjurstransporter inom landet inte får överstiga åtta timmar.

Vilka konsekvenser får den nya ”retrotrenden” med allt fler småskaliga slakterier som tar marknadsandelar av de större? Först och främst är det viktigt att slå fast att utvecklingen är naturlig eftersom den till stor del är ett resultat av marknadens efterfrågan på när- eller lokalproducerat kött. En växande grupp konsumenter får vad de önskar och är beredda att betala för. Det senare eftersom småskaligt producerat kött i allmänhet är dyrare än kött från större slakterier och inte minst importerat kött. Men utvecklingen är inte helt problemfri. Vi ser risker när det gäller djurvälfärd, livsmedelssäkerhet och redlighet.

Samhällets insyn i verksamheten är begränsad jämfört med de större slakterierna. På de stora finns minst en offentliganställd veterinär (Livsmedelsverket) under hela tiden slakt pågår. På de största slakterierna 15–20 veterinärer och assistenter från Livsmedelsverket. Totalt ca 150 (!) på de 19 större slakterierna. De småskaliga slakterierna besöks en stund av veterinären 1–2 gånger dagligen för den obligatoriska kontrollen av djuren före slakten och kött och organ efter slakten. Det kan tyckas förvånande att vi inte självklart hävdar att djurvälfärden måste vara bättre vid den småskaliga slakten. Men lagstiftningen ställer inte lika hårda krav på de små som de större slakterierna. Ett exempel är kravet på att det ska finnas en djurskyddsansvarig.

Det behöver naturligtvis inte innebära att djurvälfärden blir sämre, men det finns dock en risk. Även när det gäller slakthygien och redlighet finns en risk eftersom den offentliga kontrollen är mindre omfattande. Kött och Charkföretagen uppmanar därför myndigheterna att ställa samma krav på såväl små som stora slakteriföretag.

Åke Rutegård

VD, Kött och Charkföretagen

08-762 65 31